Har sitter jag nu i Ohio.
Ohio som for bara nagra manader sedan skramde mig, det kandes sa olikt fran mitt egna hem. Lugna Gotland med narhet till allt, framfor allt till havet. Har i Ohio hade jag ingenting. Det enda vatten som omringat mig under dessa manader har varit en smutsig flod. Det enda jag visste var vart jag skulle bo och vart mitt liv skulle ta plats men vad som var pa vag att handa hade jag inte en aning om..

I borjan av mitt ar sa satt jag i skolan och jag tankte: Det spelar ingen roll vad jag far for betyg for vad som an hander sa spelar det ingen roll nar jag kommer hem. Jag tanker bara sitta av tiden.

Det sag ni ju hur det blev av med den saken. Jag har forstatt att jag ar en manniska som ar allt ifran en ensam varg, jag klarar inte av att vara ensam for lange och jag maste gora saker for att kanna mig nojd med mig sjalv. Jag borjade spela tennis och det gick helt okej tills jag stukade foten sa hart att jag fick hoppa pa kryckor. Men sedan borjade teatern, Alice i Underlandet. Jag spelade en svamp med en utstyrsel som liknade en kondom men det var det basta jag kunde gjort!
Jag larde kanna folk och jag fick upp livsgladjen igen. Den sakta med sakert kom fram och ratt som det var sa hade jag massa vanner runt omkring mig och jag borjade trivas.
Jag fick aven den stora stora aran att spela Mrs. Potts och da fick jag visa alla amerikaner vad jag gillar mest. Jag fick visa dem nagot som jag kanner mig saker i och som jag alskar, att sta pa scen och spela musikal.

Jag larde kanna vuxna manniskor som alltid kommer vara nagra av mina forebilder. Mrs. Mendoza och Mr. Wieland var bada oppna for att lyssna till mina tankar och snabbt sa borjade en ny sida vaxa fram hos mig. Fran den lilla musikern vaxte jag till att bli intresserad av allt som vaxer runt omkring mig. Jag har lart mig om olika manniskor, jag har med vanner och larare disskuterat religion, manniskor fran olika kulturer och med olika varderingar fran mig sjalv. Jag har forstatt hur mycket storre allt ar fran vad jag forst trott.
Jag alskar att disskutera om olika saker och jag kanner mig som en svamp som bara vill suga i sig mer kunskap och information. Nagot som jag har lart mig har i Amerika, nagot som har vaxt till att bli mitt livsmotto:
"Du kan aldrig fa for mycket kunskap, information och erfarenheter"

Saker och ting har gjort mig starkare, bade bra och daliga saker. Det har funnits dagar da jag varit frustrerad och arg pa manniskor runt omkring mig men de flesta dagar har spenderats med tankar pa hur otroligt folk har tagit hand om mig.

Efter resan till Arizona och Washington DC sa har jag forstatt vilken underbar vard familj jag kommit till. De ar lite annorlunda men samtidigt sa har de gjort sa mycket for mig att jag inte med ord kan tacka dem. Jag har sett sa mycket under min resas gang och de mesta har varit for deras fortjanst. For att de tog sig tid till att visa mig deras land.

Som jag sa i borjan av detta inlagg sa tankte jag bara sitta igenom skolan, jag tankte gora mina laxor men jag tankte aldrig riktigt lagga ner tid pa dem. Men jag andrade uppfattning. Det kanske later konstigt att utan betyg som kommer att raknas sa har jag anda jobbat stenhart. Men aven fast betygen inte haft nagon betydelse i allmanhet har de vaxt till att ha stor betydelse for mig. Jag bestamde mig for att lara mig nagot under min tid har borta och det kan jag lova er att jag har gjort. Jag arbetade hart med mina laxor och i borjan var det valdigt svart och det var det till slutet men jag fick sa mycket kunskap pa kopet. Betygen satts varje kvarts ar och mina sista betyg stod som alla A och ett B+.

Sista tiden har varit svar da manniskor runt omkring mig har tackat mig och sagt sa fina saker. Som min korledare som skrev i ett vykort: Stina, jag tror inte att du forstar vad du har gjort for Grandview. Du har med en livlig personlighet inspirerat bade elever, larare och hela samhallet Grandview. Forsatt sjunga, du har gjort mycket for korsangen i Grandview Heights Highschool, tack!

Manniskor sager att jag har forandrat sa mycket pa sa kort tid och det gor mig sa glad. Kan ni forsta hur glad det far mig att kanna? Jag tror inte det. Jag ar sa glad att jag kunde vara en ambassor for vart vackra land Sverige och att jag har fatt chansen att lara mig sa mycket om en annan kultur!

Jag ar lite nere for i gar kvall sa kom jag pa att jag verkligen ar pavag hem. Hem till det stalle som jag sa manga ganger har saknat sa att jag inte vet vart jag ska ta vagen. Men det kommer fortfarande att vara sorgligt att lamna det har. Mitt hjarta gar sonder varje gang jag maste saga hejda till nagon. Det ar nagot av det svaraste jag varit med om faktiskt.

MEN! Glad nyhet ar att jag hade en insamling for min skiva som for ovrigt inte ar klar annu :S och jag samlade ihop runt 250 dollar som ska ga till en resa tillbaka! Det ar typ en tredje del av priset faktiskt! :)

Som mamma sa for lange sedan, det ar inte hejda, det ar vi ses snart igen!
Precis som jag snart ser er igen!!

Jag tror inte att min resa kunde ha blivit battre, jag har haft ett perfekt ar.
Stina